Perspektiv

Ang lagrådets remiss om datalagringsdirektivet

Många kritiska remissvar men också en del positiva, i form av bla Polisen, Säpo, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Att brottsbekämpande myndigheter agerar remissinstanser gällande ett direktiv som främst handlar om brottsbekämpning, det har jag inget problem med – det är ju också just statliga, brottsbekämpande myndigheter som ska ha rätt att vid brottsmisstanke få ut informationen som lagras. Tvångsdatalagringen ska ses som ett förbyggande av grov kriminalitet.

Men varför i helvete är då IFPI och Antipiratbyrån remissinstanser? Privata organisationer med särintressen. Som båda har en stor del i The Pirate Bay-målet att göra. Som båda är medlemmar i upphovsrättsfrämjande organsiationer. Varför ska lagrådet skicka ut ett direktiv som handlar om förebyggande av grov brottslighet, på remiss till instanser som inte har med bekämpning av grov brottslighet att göra? Varför ska de över huvud taget ha någonting att säga till om, när direktivet menar att det endast är brottsbekämpande myndigheter som kommer ha rätt att begära ut informationen som lagras?

En ändamålsglidning är att vänta. Var så säkra. Varför skulle annars sådana här organisationer få agera remissinstanser? IFPI skriver så här:

Leverantörernas lagring av trafikuppgifter är en nödvändighet för att brottsbekämpande myndigheter på ett effektivt sätt skall kunna utreda brottslig verksamhet på bl a Internet. En korrekt implementering av detta direktivet kommer därmed att utgöra en viktig grund och förutsättning i IFPIs fortsatta arbete med att agera mot de som kränker våra huvudmäns rättigheter på Internet. IFPI anser att det är mycket viktigt att implementeringen av direktivet om trafiklagring (2006/24/EG) även tar höjd för en framtida implementering av det s k enforcement-direktivet (dir 2005/48/EG) förutsatt implementeringen sker på ett sådant sätt att upphovsrättsinnehavare ges möjlighet att ta del av abonnentuppgifter och eventuellt även trafikuppgifter. En implementering av enforcement-direktivets artikel 8 skulle kunna bli verkningslös för det fall en leverantör kan göra gällande att de endast behöver lämna ut trafikuppgifter till brottsbekämpande myndigheter och därmed exempelvis inte till upphovsrättsinnehavare.

Kort sagt: De vill att regeringen överimplementerar och verkställer en datalagringslag som även tillåter privata organisationer att hämta ut abonnentuppgifter och även trafikuppgifter (!). Det är så sjukt att jag kräks över tangentbordet. Det är så långt ifrån den ram som utgör en demokratisk rättsstat. Att de ens får agera remissinstans är gränsöverskridande. Och det värsta är att vi kommer få se en ändamålsglidning, att datalagringslagen kommer användas för att även jaga fildelare – inte enbart för att förebygga grov kriminalitet och terrorism som direktivet är ämnat för.

Och om det nu blir så, då tänker jag se till att snarast skaffa en buffert och fly landet. Inte för att jag finner det viktigt att folk ska kunna fildela ostört, nej, jag tänker fly undan vidriga politiker som saknar all respekt för medborgarätter, grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, samt demokratiska grundvärden. Nu kan man aldrig veta säkert, men bara det faktum att IFPI och Antipiratbyrån står med som remissinstanser i ett sammanhang där de inte ska finnas – det talar om att något galet är på väg att hända. Skulle det mot förmodan bli som så att datalagringsdirektivet implementeras som sig bör (eller ja, egentligen borde det inte implementeras över huvud taget) så lär skärpningar av Ipred-lagen komma. Sedan står både Ipred2 och ACTA vid hörnet och väntar på att få förgripa sig ytterligare på vårat svenska rättssamhälle.

Det är ju en sak att säga att man kartlägger alla medborgares tele- och internetkommunikation för att brottsbekämpande myndigheter lättare ska kunna motverka grov brottslighet och terrorism – en helt annan att säga att det är för att enskilda kulturarbetare och privata organisationer/bolag ska kunna bedriva civilrättsliga processer mot enskilda medborgare vid misstanke om illegal fildelning. Jag hoppas också att regeringen inser det absurda med detta. Och i den bästa av alla världar att de inser att tvångsdatalagring aldrig bör införas, då det är en verkningslös åtgärd som i allmänhet kommer innebära enorma och onödiga ekonomiska kostnader men i synnerhet ovärderliga förluster gällande medborgarrättigheter, grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, samt demokratiska grundvärden.

Den dag då enskilda kulturarbetare och privata organisationer/bolag får tillgång till hela befolkningens användaruppgifter och information om deras tele- och internettrafik – då har vi ingen demokrati längre, då har vi ingen traditionell rättsstat: Då har vi korporativism och därmed förlorat vår identitet och värde som medborgare. Vi kan vara där redan i höst.

Regeringens lagförslag ang datalagringsdirektivet läckt

Jag tänker inte dra för många slutsatser från DN:s artikel, men det skadar inte att påpeka att en datalagringslag är på gång. En proposition väntas i juni. Direktivet handlar som bekant om att internet- och teleoperatörer ska lagra alla användartrafik. Den internetdata som ska lämnas är vilket ip-nummer varje abonnent har haft vid varje given tidpunkt, tillhandahållare av eposttjänster ska lagra uppgifter bla om avsändare och mottagare. Den telefonidata som ska lagras är varifrån, när och till vem någon ringer eller sms:ar. Kort sagt handlar direktivet om att kartlägga alla medborgare som har telefon- eller internetabonnemang. Vad är då syftet? Konsumentskydd och telekommunikation är två områden direktivet riktar in sig på, men även grov brottslighet då direktivet officiellt även en uttalad reaktion på de tidigare terrordåden i Europa (Madrid och London). Brottsbekämpning, alltså.

Problemet jag ser är att all information och trafik lagras utan brottsmisstanke. Det strinder mot den svenska grundlagen och europakonventionen och jag kan över huvud taget inte begripa hur lättvindigt vår nuvarande regering ignorerar detta. Borgerliga politiker skyller på Thomas Bodström, skriver DN. Självklart skyller de på någon annan, det är vad politiker gör. Ja, Bodström hade en stor del i att direktivet godkändes på unionnivå. Men har de ingen ryggrad, dessa borgare? Mycket kan man säga om en regering, men när den består av politiker som inte ens kan ta eget ansvar, ja, då är det riktigt, riktigt illa. Vi har ingenting att välja på, säger Ulrika Karlsson (M). Jo det har ni, inkompetenta demagog. Ni kan å ena sidan välja att implementera direktivet men kan å den andra försvara svensk grundlag och europakonventionen – försvara oss medborgare, era folkvalda. Det gör ni inte. Ni implementerar utan protest.

Jag avskyr också det hyckleri i synnerhet moderater för. De menar på att de aldrig ville ha något direktiv, vilket framgick 2006 när hela moderatgruppen sågade Thomas Bodströms förslag. Men nu, när direktivet väl nått Sveriges regering, ja, då är det moderaterna som har yrkat för att informationen ska lagras i ett år, istället för direktivets minimumkrav på sex månader. Då får åtminstone jag en uppfattning om att man vill ha datalagring, snarare än att man skulle motsätta sig den.

Kostnaderna för detta integritetsmassmord åläggs självfallet internet- och teleoperatörerna. Betänk också det faktum att dessa operatörer är privata företag, som ska masslagra information om vad användarna gör. Det är vansinnigt.

Idag är det oklart exakt vilka misstankar som måste gälla och om vilka brott, för att polis ska få begära ut uppgifter. Dock är det klart att direktivet handlar om förebyggande av grova brott, så som terrorism. Den fråga många ställer sig är hur detta direktiv kommer förhålla sig till den redan verkställda Ipred-lagen. Ipred-lagen är en civilrättslig sanktion, den avser alltså inte brottsutredning på samma sätt och i synnerhet inte grov brottslighet – rent formellt borde alltså varken upphovsmän eller rättighetshavare kunna få ta del av information som lagrats enligt datalagringslagen, oberoende Ipred-lagen. Jag hyser tyvärr oro för att våra politiker ska få ytterligare hjärnsläpp. Flera internetoperatörer har som bekant beslutat att inte lagra användarnas ip-nummer, av både ideologiska och konkurrenskraftiga skäl – detta har gjort Ipred-lagen tandlös då den endast kräver att uppgifter ska lämnas ut vid informationsföreläggande, inte att uppgifterna måste lagras.

Det skulle inte alls förvåna mig om Ipred-lagen därför skärps, så att ip-nummer måste lagras även i förbyggande av brott mot upphovsrätt och annan immaterialrätt. En kraftig överimplementering, alltså. Ett annat, om än värre scenario, vore om de gör ett tillägg i datalagringslagen som innefattar att uppgifter som lagrats får lämnas ut även vid misstanke om illegal fildelning. En ändamålsglidning alltså; inte enbart längre polis och misstanke om grov brottslighet, utan även upphovsmän och rättighetshavare och misstanke om illegal fildening. Att kartlägga en hel befolknings internet- och telekommunikation för delvis det ändamålet vore katastrofalt, men något måste de göra för att undvika att Ipred-lagen blir tandlös – upphovsrätten har ju satts på en piedestal av våra makthavare. Men kan de göra detta? Det är fullt möjligt, men jag hoppas att de låter bli.

Ändamålet helgar medlet. Mycket har talats om detta datalagringsdirektiv och politikerna menar på att förebyggande av grov brottslighet, så som terrorism, väger tyngre än medborgares integritet. Nu är det en förmildring. I praktiken kartläggs alla medbogares tele- och internetkommunikation, utan brottsmisstanke, i förebyggande syfte. Om vi nu är rationella och pragmatiska; hur många grova brottslingar går det på en total befolkning, hur många terrorister? Väldigt många medborgare kartläggs för att en minoritet ska kunna sättas dit. Och i realitet blir det som att kasta en handfull grusstenar över en fotbollsplan som är grusad. Hur ska den typ av brottslingar som sägs vara målet med direktivet kunna hittas? Terroristceller som använder sig av öppna tele- och internetanslutningar finns ju inte. Grovt kriminella undviker också sådant.

Jag ser detta direktiv som ett resultat av att politiker har blivit uppskrämda och därmed har slutat tänka. Grov kriminalitet kan knappast bekämpas genom att kartlägga hela befolkningens internet- och telekommunikation. Det enda som bekämpas är medborgarnas integritet, svensk grundlag och europakonventionen: Ett väldigt högt pris för att införa en åtgärd som med största sannolikhet är verkningslös i praktiken. Och vad kommer hända när politikerna inser att datalagring inte gav det resultat man först trodde? Ska man gå ännu hårdare till, övervaka ännu längre in och lagra ännu längre? Om man ser till facit så lär det bli så: Oavsett om det är alliansregering eller S-regering, finns det en konsekvent tendens att stifta restriktiva men verkningslösa lagar. Nåväl. Det bli ytterst intressant att se hur regeringens proposition av datalagringsdirektivet kommer se ut, i synnerhet gällande om det blir någon ändamålsglidning eller ej.